Historia
Insulin: peptiden som skrev om medicinhistorien
Från en dödsdom till en behandlingsbar sjukdom på några månader. Historien om insulin är också historien om hur vi lärde oss att använda peptider som läkemedel.
I början av 1900-talet var typ 1-diabetes i praktiken en dödsdom. Barn som insjuknade fick en extremt sträng svältdiet som i bästa fall förlängde livet med några månader eller år. Sedan, på bara några månader 1921–1922, förändrades allt.
Upptäckten i Toronto
Sommaren 1921 började kirurgen Frederick Banting och medicinstudenten Charles Best experiment i professor John Macleods laboratorium vid universitetet i Toronto. Man visste redan att bukspottkörteln hade något med diabetes att göra, men ingen hade lyckats isolera det ämne som reglerade blodsockret.
Banting och Best lyckades ta fram ett extrakt som sänkte blodsockret hos hundar med diabetes. Biokemisten James Collip anslöt till gruppen och utvecklade en metod för att rena extraktet så att det kunde ges till människor.
I januari 1922 fick den 14-årige Leonard Thompson, som låg döende i diabetes på Toronto General Hospital, de första injektionerna. Efter att reningen förbättrats sjönk hans blodsocker kraftigt och han återhämtade sig. Under det följande året räddades hundratals barn och vuxna.
Banting och Macleod fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1923. Banting delade sin prissumma med Best, och Macleod delade sin med Collip.
Varför insulin måste injiceras
Redan från början gavs insulin som injektion – och så är det än i dag. Anledningen är densamma som för nästan alla peptidläkemedel: matsmältningen bryter ned insulin till aminosyror innan det hinner nå blodet. Vi förklarar det närmare i Varför man inte kan svälja de flesta peptider.
En molekyl som drev vetenskapen framåt
Insulin blev inte bara ett läkemedel utan också ett av de viktigaste forskningsobjekten inom biokemin:
- 1950-talet: Frederick Sanger kartlade insulinets exakta sekvens av aminosyror – första gången detta gjordes för ett protein. Han fick Nobelpriset i kemi 1958.
- 1969: Dorothy Crowfoot Hodgkin fastställde insulinets tredimensionella struktur med röntgenkristallografi, efter mer än 30 års arbete.
- 1982: Humaninsulin tillverkat med genteknik blev det första rekombinanta läkemedlet som godkändes. Tidigare hade insulinet utvunnits ur bukspottkörtlar från grisar och nötkreatur.
Molekylen i korthet
| Egenskap | Insulin |
|---|---|
| Antal aminosyror | 51 |
| Uppbyggnad | Två kedjor: A-kedjan (21 aminosyror) och B-kedjan (30 aminosyror) |
| Sammanhållning | Tre disulfidbryggor, varav två mellan kedjorna |
| Tillverkas i | Betaceller i bukspottkörtelns Langerhanska öar |
| Funktion | Signalerar till celler att ta upp glukos ur blodet |
Från minuter till ett dygn
Kroppens eget insulin har en halveringstid i blodet på bara några minuter. Det fungerar bra när bukspottkörteln hela tiden kan justera mängden, men är ett problem för den som måste ersätta hormonet med injektioner.
Under 1900-talets andra hälft och 2000-talet utvecklades därför insulinanaloger – insulin med små förändringar i sekvensen eller med tillagda delar:
- Snabbverkande analoger (till exempel insulin lispro och aspart) har förändringar som gör att de tas upp snabbare efter en måltid.
- Långverkande analoger (till exempel insulin glargin, detemir och degludek) frisätts långsamt från injektionsstället. Detemir och degludek har dessutom en fettsyrekedja som gör att de binder till albumin – samma princip som senare användes i semaglutid.
Insulin degludek har en halveringstid på ungefär ett dygn och ger en jämn effekt dygnet runt med en injektion per dag.
Arvet
Insulin visade för första gången att en peptid kunde användas som livräddande läkemedel. Många av de verktyg som i dag används för GLP-1-läkemedel och andra moderna peptider – rening, genteknisk tillverkning, utbytta aminosyror och albuminbindning – prövades först på insulin.
Läs vidare: Halveringstid: därför försvinner GLP-1 på två minuter – och semaglutid stannar en vecka.
Källor
- Banting FG, Best CH, Collip JB, Campbell WR, Fletcher AA. Pancreatic extracts in the treatment of diabetes mellitus. Canadian Medical Association Journal. 1922;12(3):141–146.
- Bliss M. The Discovery of Insulin. University of Chicago Press; 1982 (nyutgåva 2007).
- The Nobel Prize. The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1923.
- The Nobel Prize. The Nobel Prize in Chemistry 1958.
- Hirsch IB, Juneja R, Beals JM, Antalis CJ, Wright EE. The evolution of insulin and how it informs therapy and treatment choices. Endocrine Reviews. 2020;41(5):733–755.